Jag var på väg hem från tunnelbanan.
Gick och traskade i snömodd och slask.
Framför mig går en liten gumma med rullator.
Jag börjar prata med henne och kommenterar att det måste vara jobbigt.
Och hon bekräftar.
Men det var lite extra jobbigt också eftersom det var nästan punka på ena hjulet.
Hon hade övertagit den efter sin avlidne make.
Och tanten fortsätter prata med mig, en vilt främmande människa.
Äldre människor är oftast så tillitsfulla.
Tur att jag inte hade onda avsikter.
Tanten var bara så gullig och pratade på medan hon knuffade sig framåt på det tunga underlaget.
När vi kommer fram till vår gata blir det uppförsbacke.
Och det är uppenbarligen ännu tyngre.
Men hon berättar att hon trots allt tar sig ut varje dag på en promenad.
Jag kliver av vid min port och säger hej då.
Vem vet, vi kanske ses igen.
Hon fortsätter en liten bit till uppför vägen och svänger av mot sin gård.
Viken underbart härlig krutgumma.
Man får hoppas att det är sån man blir när man blir gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar