Den oförglömliga sorgen

'
Det var en gång på 60-talet.
Jag var barn, sådär 10-12 år.
Och jag önskade mig så förtvivlat ett lyckotroll.
Jag tyckte dom var så söta, och det tycker jag än idag.
Men detta var något som jag fick spara till själv.
Det var dyrt, kostade 9,50.
Och det var den minsta storleken, dom fans nämligen i två storlekar till.
Jag hade en veckopeng på 1,50.
Det skulle ta lite tid att få ihop.
Tiden går ju inte lika fort när man är liten.
Jag fick iallafall till slut ihop pengarna och kunde köpa mitt lyckotroll.
Och jag var överlycklig.

Men så en kväll hände det ofattbara.
Tillsammans med mamma och pappa hade vi varit på besök hos några släktingar.
Jag hade lyckotrollet med mig.
På vägen hem passerade vi genom en park.
Hon låg i min ficka och helt plötsligt upptäckte jag att hon var borta.
Jag blev fullständigt skräckslagen.
Började leta förtvivlat bland alla löven.
Detta var på hösten och det var mörkt.
Mina föräldrar hjälpte till att leta, men förgäves.
Jag hade ju ingen aning om vart jag tappat henne.
Men jag ville inte gå vidare.
Jag grät och sparkade bland löven.
Men till slut fick jag ge upp.
Jag grät och sörjde.
Jag var otröstlig.
Ett barns känslor är så starka och rakt på.
Än idag blir jag ledsen och kan känna smärtan i maggropen när jag tänker på denna händelse.
'

'
Det här lyckotrollet är en annan.
Den är lika söt och gullig.
Men det är ändå inte den jag tappade.
Den här fick jag i present av min kusin som bor i Ft Lauderdale i Florida.
Hon ville att jag skulle ha en souvenir från henne och hennes familj.
Hon visste inte om min förlust som barn, så jag berättade varför jag blev så glad åt hennes present.
Jag har den stående på min arbetsplats.
Blir ibland påmind om min sorg när jag tittar på den.
'
Jag vet inte om det har ett samband.
Men ibland kan jag fortfarande drömma att jag blir av med viktiga saker som jag inte får tillbaka.
Och jag vaknar med en klump i magen till jag inser att det bara var en dröm.
Kanske det hjälper att jag nu skriver ner detta.
Liksom bearbetar sorgen.
Kanska jag slutar ha såna drömmar.
Märkligt hur en sån händelse kan sätta såna spår i en för evigt.
'

'

'