Klassfesten

Det var för femtio år sedan som jag började ettan på Slemdal Skole strax utanför Oslos centrala delar.
Otroligt att tänka på att tiden har rusat iväg så fort sedan dess.
I våras fick jag ett meddelande via Facebook att jag hade hittats.
Man planerade en återförening.
Några av de gamla klasskamraterna hade gått ihop för att planera en klassfest.
En del hade hållit kontakt genom åren medan andra inte hade setts av sedan grundskolan eller gymnasiet.
Jag tackade givetvis ja till att få se alla igen.
Många namn hade fallit bort, men när man börjar fundera kommer en del av minnet tillbaka.
Uppslutningen till att delta i denna reunion var imponerande.
Hela 27 personer hade tackat ja.
Själv gick jag i klassen endast till slutet av fyran då vi flyttade från området och jag var tvungen att byta skola.
Det fanns även några till som slutat under tiden och andra som hade tillkommit.

Vi skulle träffas i skolgården.
Och folk strömmade till.
Vi hälsade och talade om vem vi var eftersom vi inte direkt kände igen varann.
Tiden sätter ju sina spår på gott och ont.
Men vi fann varann fort och det blev mycket prat och skratt.
En av lärarna var också inbjuden.
Han stod för uppropet för kvällen.
Vi fick även hälsa på den nuvarande rektorn som släppte in oss i ett klassrum där vi fick sätta oss ner vid var sin skolbänk.
Han berättade lite om nuvarande skolsystem medan vi skålade i mousserande vin.
Vi släpptes även in i skolköket där det mimrades lite om olika roliga episoder till högljudda skratt.
Kommer själv inte ihåg så mycket.
Men det starkaste minnet jag har var när vi fick besked om att vår fröken hade dött.
Men det var de som kom ihåg så mycket mer.
Och vi fick lyssna på berättelser från skoltiden ur ett barns perspektiv på ett otroligt roligt sätt av en av klasskamraterna som har ett imponerande gott minne.
Allt från tjejbaciller till lärarinnor med trånga tröjor.
Vi skrattade så vi tjöt.
Även ett par andra berättade några enstaka jätteroliga episoder från skoltiden.
Det blev mycket prat medan vi åt jättegod mat, typ tapas och drack vin eller öl.
Vi var även uppkopplade på Skype med en av kamraterna som hade flyttat till USA och nog tyckte det var lite väl lång att åka för en enda kväll.
Tänk vad världen ändå kan göras liten med dagens teknik.
Kvällen gick alldeles för fort.
Men det verkade vara en enighet om att vi måste göra om det hela.
Eventuellt vart femte år.
Det vore ju supertrevligt.