onsdag 12 augusti 2009

Min första idol...

...min morbror som gick bort den 29 juli.

Han blev min idol när han en dag på början av 60-talet kom åkande i sin svarta Rambler.
Han var tjusig.
Han bodde i Amerika.
Och han kom för att hämta mig för att få åka med i den fina bilen hem till mormor.
I många år hade jag bestämt mig att jag skulle köpa en sån bil när jag blev vuxen.

Det blev ingen svart Rambler.
Men minnet av denna dagen då jag var 6-7 år, har etsat sig fast i mitt minne.
Det var en lycklig dag.

På mitten av 60-talet flyttade han tillbaka till Norge med hela familjen.
De flyttade dock till södra Norge så vi träffade dom inte så ofta.
Han har tre barn och mina två yngsta kusiner är födda i Brooklyn, New York där de bodde.

Förra torsdagen var det dags för begravning.
Seremonien i kyrkan var ljus och fin.
Samlingen efteråt var också vacker med både tårar och skratt och minnen.
Det sköttes proffsigt, varmt och hjärtligt av mina tre kusiner.

Min yngsta kusin T var den som flyttade tillbaka till USA.
Bosatte sig i Los Angeles.
Han var på tillfälligt besök i New York när beskedet kom att hans far hade avlidit,
efter många års sjukdom.

T som inte hade varit mer än några få gånger i New York sedan han flyttat över Atlanten upplevde en konstig känsla av 'deja vu' över att han råkade vara just där vid det här tillfället.

Detta gav honom en inspiration att skriva ner några ord om den känslan som föll över honom just då.

Här citerar jag detta brev ord för ord precis som han skrev dom.
På engelska.
Själv fick jag tårar i ögonen när jag läste det och ännu mer när han själv skulle läsa upp det för oss som var samlade.

For My Father

My father passed away today and my heart is filled
with sadness.
I am sitting here in this New Jersey hotel room looking at

the Statue of Liberty.

I keep thinking how odd it is to be so close to

Bayridge, Brooklyn,

so close to his own dreams fading as we sailed northeast
on the ocean liner and left the Statue behind in '64

But on this day today, the wind were picking up, clouds collided with tremndous rain downfall, roaring thunder followed by immediate strikes of high voltage flicker.

In the midst of all this big city on-going rush:
the clocks, the schedules, the wild energy of the day,
is when I stopped and let go my routine.
All soaked from that massive rain, I reached out to greet

the Statue and to wave

my father a most grateful farewell.





3 kommentarer:

anne sa...

Det måste ha kännt som en bra begravning på din beskrivning, en viktig person för dig och andra.

Ragnvi sa...

Hej på dig! Fin o stämningsfull dikt...blir lite rörd själv.
Jag var in till dig tidigare i veckan från jobbet...men hann nog inte lämna nån kommentar tror jag...men jisses amalia vilka underbara bilder!
Kramen!
Ragnvi

Unknown sa...

Hej så fint med ljuset. Vilka finesser på nätet.
Kram